MOVING TO KORIAHHHH! I'M IN KORIAHHHH!
'ELLO! Vi är äntligen framme på vårt hotell i Seoul nu, hoho~
Staden påminner hittills mycket om Tianjin och Beijing, så jag känner mig ganska hemma(!), förutom att jag inte förstår språket... Fast det är ju därför jag är här, för att lära mig! :D
Det enda som har varit jobbigt är våran packning, så himla tung...!! -_____-
Vill bara säga att jag flyttar till min nya blogg helt (som jag skrev förut). Såatteh, från och med nu så är det DENNA BLOGG SOM GÄLLER: http://bringyourtea.blogspot.com!
Tack till alla som har följt mig här, hoppas att ni vill fortsätta göra det nu när jag har en aning (eller mycket) roligare saker att skriva om! ♥︎
HELLO, KOREA. I AM SO READY FOR YOU.
Staden påminner hittills mycket om Tianjin och Beijing, så jag känner mig ganska hemma(!), förutom att jag inte förstår språket... Fast det är ju därför jag är här, för att lära mig! :D
Det enda som har varit jobbigt är våran packning, så himla tung...!! -_____-
Vill bara säga att jag flyttar till min nya blogg helt (som jag skrev förut). Såatteh, från och med nu så är det DENNA BLOGG SOM GÄLLER: http://bringyourtea.blogspot.com!
Tack till alla som har följt mig här, hoppas att ni vill fortsätta göra det nu när jag har en aning (eller mycket) roligare saker att skriva om! ♥︎
HELLO, KOREA. I AM SO READY FOR YOU.
No Gun
Just nu borde jag verkligen jobba med ett tal som jag ska hålla imorgon, men jag bara känner för att skriva av mig lite här.
Framtidsångest.
Egentligen har jag inte haft så mycket ångest över min framtid, vad jag skulle göra efter studenten. Jag var bara lite rädd men samtidigt nyfiken, ivrig och taggad! .... Ända tills handklovar sattes på mina idéer, tankar och drömmar.
Numera känner jag mig fängslad, att frihet inte är något för mig längre, att frihet aldrig var menat för mig egentligen, bara ett lockbete som förde in mig i denna fas.
Jag är en person som aldrig har gett upp, som alltid strävar efter att fortsätta kämpa, men den här gången ger jag upp. Att inte kunna leva när man existerar är mycket värre än att dö, enligt mig. Varje gång jag hör andra nämna något om framtidsångest så blir jag direkt påmind om det här som drar ner mig mest för tillfället. Vad är värst, att inte veta vad man vill göra, eller att veta vad man verkligen vill göra men inte kunna göra det? Ärligt talat så är nog det sistnämnda lite värre än det första, därför kan jag inte låta bli att deppa ännu mer när jag hör folk stressa över att de inte har något speciellt mål.
Jag försöker alltid att tänka positivt, skratta och le så mycket jag kan för att göra mig bättre till mods. Det har alltid funkat jättebra, men nuförtiden har det blivit så mycket svårare.
Ett halvår kvar tills gymnasietiden är över, vi får se hur länge den lilla gnistan inom mig klarar sig, för någonstans där inne säger en svag röst till mig att fortsätta kämpa ändå.
Framtidsångest.
Egentligen har jag inte haft så mycket ångest över min framtid, vad jag skulle göra efter studenten. Jag var bara lite rädd men samtidigt nyfiken, ivrig och taggad! .... Ända tills handklovar sattes på mina idéer, tankar och drömmar.
Numera känner jag mig fängslad, att frihet inte är något för mig längre, att frihet aldrig var menat för mig egentligen, bara ett lockbete som förde in mig i denna fas.
Jag är en person som aldrig har gett upp, som alltid strävar efter att fortsätta kämpa, men den här gången ger jag upp. Att inte kunna leva när man existerar är mycket värre än att dö, enligt mig. Varje gång jag hör andra nämna något om framtidsångest så blir jag direkt påmind om det här som drar ner mig mest för tillfället. Vad är värst, att inte veta vad man vill göra, eller att veta vad man verkligen vill göra men inte kunna göra det? Ärligt talat så är nog det sistnämnda lite värre än det första, därför kan jag inte låta bli att deppa ännu mer när jag hör folk stressa över att de inte har något speciellt mål.
Jag försöker alltid att tänka positivt, skratta och le så mycket jag kan för att göra mig bättre till mods. Det har alltid funkat jättebra, men nuförtiden har det blivit så mycket svårare.
Ett halvår kvar tills gymnasietiden är över, vi får se hur länge den lilla gnistan inom mig klarar sig, för någonstans där inne säger en svag röst till mig att fortsätta kämpa ändå.
Meeting BeatBurger
Jag tänkte egentligen göra det här inlägget väldigt långt, men sedan kom jag tänka på att meningen med att jag startade denna blogg var bland annat för att förminska inläggen, hahaha... Så, det här får bli så kort som möjligt!
Jag antar att de flesta k-pop-fans vet om att BeatBurger är DJ-team:et och gruppen som står bakom de flesta utav SM's koreografier (brukar oftast inte vara bara dem, utan andra internationella koreografer med, men ni förstår väl?). Eftersom jag är en sucker för SMTOWN och deras musik, så har jag följt BeatBurger sedan jag blev väldigt inne i k-pop. Gregory Hwang och Shim Jaewon blev då också mina favoritkoreografer, inte bara för att de koreograferar hos SM, utan mest för att de (ofc) är helt grymma på att dansa. Tanken att få träffa dem har inte ens riktigt existerat hos mig, eftersom varför skulle koreografer (som är ganska underground) åka runt i världen och synas, när det egentligen är nästan bara idoler och andra som står direkt i rampljuset som gör det?
Hursomhelst, det alternativet fanns visst, då Jaewon, tillsammans med sin manager Ju Sungmin och två bakgrundsdansare (Hyoje & Mihawk) till bland annat DBSK landade i Stockholm förra veckan för att bland annat hålla i en dansworkshop och agera DJ på en klubb.
När jag fick reda på att de skulla hålla i en workshop så tvekade jag inte ens, och satt fastklistrad framför datorn när biljetterna släpptes. Och ja, jag blev en av de 50 lyckliga som fick tag på en (de tog slut efter fem minuter)!
Förra torsdagen, dagen då dansworkshop:en skulle hållas, kändes overklig hela tiden. Skulle jag verkligen få träffa Jaewon? Jag var nästan helt övertygad om att något hinder skulle komma i vägen för mig. I alla fall, jag for till skolan (där vi skulle vara) helt lugn, men lugnet förvandlades till panik när jag inte hittade lokalen och irrade omkring och började nästan gråta för jag trodde att de inte skulle släppa in mig om jag blev sen. Efter ett tag såg jag en liten grupp människor komma gåendes mot mig, även om det var på långt håll så kände jag igen Jaewon(!!) direkt, och de andra tre samt arrangörerna gick med dem! Jag gick fram, hälsade lite snabbt och gick med dem (de var också sena haha), och jag kunde knappt tro att BeatBurger gick precis bakom mig då...
Själva workshop:en var sjukt bra. Man märkte verkligen att de var professionella, och dessutom var de jättepeppiga och glada hela tiden (speciellt Jaewon omg, smiling 24/7 :D). Det enda dåliga var att jag valde att ha på mig jeans, och att lokalen var en aning trång... Aja! Vi lärde oss dansa refrängen till 'Growl', så nu kan jag stolt säga att jag kan den väldigt ordentligt, och nu vet jag vad det innebär med att verkligen dansa med energi!
Mot slutet så sa de att de skulle kolla noggrant på oss när vi alla skulle dansa en sista gång för dem, och sedan skulle de välja ut några av oss som kommer få dansa tillsammans med dem. För första gången på länge blev jag osäker på mig själv, alla där var bra tbh, men tänkte ändå "nu jävlar!" och gjorde mitt bästa. Och guess what? I made it! Det var minst sagt awesome att få dansa Growl tillsammans med den som koreograferade dansen.
Innan jag gick därifrån så lyckades jag få en bild med dem, även om man inte fick göra det, allt tack vare deras jättesnälla manager och en kompis till mig. :3 De var verkligen hur snälla som helst /orkar ej/. Sedan gick jag fram till Jae och sade "Can you please tell Super Junior that I love them?" vilket han svarade med "Ahh yeah, of course! :D". Grejen var att jag inte skulle på festen de skulle till dagen efter, så jag trodde att det där var sista gången jag fick se dem. När jag kom hem så vaknade jag upp påriktigt och insåg vad som hade hänt, blev lite för emotional, av glädje förstås. :3
Jag antar att de flesta k-pop-fans vet om att BeatBurger är DJ-team:et och gruppen som står bakom de flesta utav SM's koreografier (brukar oftast inte vara bara dem, utan andra internationella koreografer med, men ni förstår väl?). Eftersom jag är en sucker för SMTOWN och deras musik, så har jag följt BeatBurger sedan jag blev väldigt inne i k-pop. Gregory Hwang och Shim Jaewon blev då också mina favoritkoreografer, inte bara för att de koreograferar hos SM, utan mest för att de (ofc) är helt grymma på att dansa. Tanken att få träffa dem har inte ens riktigt existerat hos mig, eftersom varför skulle koreografer (som är ganska underground) åka runt i världen och synas, när det egentligen är nästan bara idoler och andra som står direkt i rampljuset som gör det?
Hursomhelst, det alternativet fanns visst, då Jaewon, tillsammans med sin manager Ju Sungmin och två bakgrundsdansare (Hyoje & Mihawk) till bland annat DBSK landade i Stockholm förra veckan för att bland annat hålla i en dansworkshop och agera DJ på en klubb.
När jag fick reda på att de skulla hålla i en workshop så tvekade jag inte ens, och satt fastklistrad framför datorn när biljetterna släpptes. Och ja, jag blev en av de 50 lyckliga som fick tag på en (de tog slut efter fem minuter)!
Förra torsdagen, dagen då dansworkshop:en skulle hållas, kändes overklig hela tiden. Skulle jag verkligen få träffa Jaewon? Jag var nästan helt övertygad om att något hinder skulle komma i vägen för mig. I alla fall, jag for till skolan (där vi skulle vara) helt lugn, men lugnet förvandlades till panik när jag inte hittade lokalen och irrade omkring och började nästan gråta för jag trodde att de inte skulle släppa in mig om jag blev sen. Efter ett tag såg jag en liten grupp människor komma gåendes mot mig, även om det var på långt håll så kände jag igen Jaewon(!!) direkt, och de andra tre samt arrangörerna gick med dem! Jag gick fram, hälsade lite snabbt och gick med dem (de var också sena haha), och jag kunde knappt tro att BeatBurger gick precis bakom mig då...
Själva workshop:en var sjukt bra. Man märkte verkligen att de var professionella, och dessutom var de jättepeppiga och glada hela tiden (speciellt Jaewon omg, smiling 24/7 :D). Det enda dåliga var att jag valde att ha på mig jeans, och att lokalen var en aning trång... Aja! Vi lärde oss dansa refrängen till 'Growl', så nu kan jag stolt säga att jag kan den väldigt ordentligt, och nu vet jag vad det innebär med att verkligen dansa med energi!
Mot slutet så sa de att de skulle kolla noggrant på oss när vi alla skulle dansa en sista gång för dem, och sedan skulle de välja ut några av oss som kommer få dansa tillsammans med dem. För första gången på länge blev jag osäker på mig själv, alla där var bra tbh, men tänkte ändå "nu jävlar!" och gjorde mitt bästa. Och guess what? I made it! Det var minst sagt awesome att få dansa Growl tillsammans med den som koreograferade dansen.
Innan jag gick därifrån så lyckades jag få en bild med dem, även om man inte fick göra det, allt tack vare deras jättesnälla manager och en kompis till mig. :3 De var verkligen hur snälla som helst /orkar ej/. Sedan gick jag fram till Jae och sade "Can you please tell Super Junior that I love them?" vilket han svarade med "Ahh yeah, of course! :D". Grejen var att jag inte skulle på festen de skulle till dagen efter, så jag trodde att det där var sista gången jag fick se dem. När jag kom hem så vaknade jag upp påriktigt och insåg vad som hade hänt, blev lite för emotional, av glädje förstås. :3
Dagen efter - vi hade ett uppträdande i Uppsala. Jag stressade sönder tillbaka till Stockholm för att jag skulle ställa upp som värd på FR (det var jättekul!). Men efter det skulle jag sova över hos en kompis (annars skulle jag inte hinna med sista bussen därmed inte komma hem), och hon befann sig på klubben BeatBurger spelade på, så jag gick dit när jag var klar med FR. Jag kom när det var som mest hyped - Jaewon basically fxxk:ade ur vid DJ-båsen (XD), och tillsammans med Hyoje och Mihawk så dansade de flera av DBSK's-, SJ's- och SHINee's danser!
När Sungmin och Hyoje gick ut för att få lite frisk luft så passade jag på att hälsa på dem och snacka lite. De blev positivt överraskade över att se mig, då jag hade sagt till dem att jag inte skulle komma. Senare så fick jag ett album från Sungmin! Jaewon var däremot helt utmattad och vilade backstage. :) Jag gick därifrån samtidigt som dem, och då sade vi ordentliga hejdå:n till varandra. Det var lite jobbigt, men jag lovade dock att besöka VERA när jag befinner mig i Seoul. :)
Sungmin och Hyoje tyckte att jag var lång och sade "WOOAHH!!" hela tiden, och så de stod på tårna när vi tog denna bild, HAHAHA! Damn att min kompis inte fotade hela oss :P
Denna bild med Mihawk togs precis när festen var slut och lamporna tändes igen. Stackarn såg helt utmattad ut, men när jag frågade om en bild (kände mig så jobbig hahhh :<) så reagerade han likadant som Sungmin och Hyoje, alltså "WOAAHH!", när han såg hur lång jag var. Sedan skrattade han så mycket åt det att jag började skratta åt honom, det är därför vi ser så glada ut på bilden, HAHAHA!
Det var när vi alla skulle gå ifrån lokalen som Jaewon visade sig igen, fortfarande lika glad. :D Kände mig ännu en gång jättejobbig som gick fram till honom, men han svarade som förväntat bara "Yeah, sure! :D" som om det inte vore besvärligt alls (>__>). Haha, när vi tog den här bilden så smile:ade vi jättelänge, till slut så hörde jag hur Jaewon gjorde det där ljudet som brukar komma fram när man ler alldeles för länge, typ "ehh", HAHAHA! :D Efter bilden gav han mig en kram /brb ska bara svimma igen/, och sedan gjorde Hyoje också det när jag sade hejdå till honom. :3
Allt kändes bara så overkligt. Jag har träffat en av mina favoritkoreografer, två grymma bakgrundsdansare till en av mina favoritgrupper och managern. De var bara så himla bra. Tack så mycket, 감사 합니다~!
PS. Jaewon är nu ännu mer älskad av mig. Att få träffa någon in real life är så annorlunda, då man får se fler sidor ur den. Jag kommer till exempel aldrig glömma hur glad han var och hur han log hela tiden. Sedan har han också inspirerat mig otroligt mycket!
PS2. Fudge, inlägget blev sjukt långt ändå...
När Sungmin och Hyoje gick ut för att få lite frisk luft så passade jag på att hälsa på dem och snacka lite. De blev positivt överraskade över att se mig, då jag hade sagt till dem att jag inte skulle komma. Senare så fick jag ett album från Sungmin! Jaewon var däremot helt utmattad och vilade backstage. :) Jag gick därifrån samtidigt som dem, och då sade vi ordentliga hejdå:n till varandra. Det var lite jobbigt, men jag lovade dock att besöka VERA när jag befinner mig i Seoul. :)
Sungmin och Hyoje tyckte att jag var lång och sade "WOOAHH!!" hela tiden, och så de stod på tårna när vi tog denna bild, HAHAHA! Damn att min kompis inte fotade hela oss :P
Denna bild med Mihawk togs precis när festen var slut och lamporna tändes igen. Stackarn såg helt utmattad ut, men när jag frågade om en bild (kände mig så jobbig hahhh :<) så reagerade han likadant som Sungmin och Hyoje, alltså "WOAAHH!", när han såg hur lång jag var. Sedan skrattade han så mycket åt det att jag började skratta åt honom, det är därför vi ser så glada ut på bilden, HAHAHA!
Det var när vi alla skulle gå ifrån lokalen som Jaewon visade sig igen, fortfarande lika glad. :D Kände mig ännu en gång jättejobbig som gick fram till honom, men han svarade som förväntat bara "Yeah, sure! :D" som om det inte vore besvärligt alls (>__>). Haha, när vi tog den här bilden så smile:ade vi jättelänge, till slut så hörde jag hur Jaewon gjorde det där ljudet som brukar komma fram när man ler alldeles för länge, typ "ehh", HAHAHA! :D Efter bilden gav han mig en kram /brb ska bara svimma igen/, och sedan gjorde Hyoje också det när jag sade hejdå till honom. :3
Allt kändes bara så overkligt. Jag har träffat en av mina favoritkoreografer, två grymma bakgrundsdansare till en av mina favoritgrupper och managern. De var bara så himla bra. Tack så mycket, 감사 합니다~!
PS. Jaewon är nu ännu mer älskad av mig. Att få träffa någon in real life är så annorlunda, då man får se fler sidor ur den. Jag kommer till exempel aldrig glömma hur glad han var och hur han log hela tiden. Sedan har han också inspirerat mig otroligt mycket!
PS2. Fudge, inlägget blev sjukt långt ändå...